Case Anne Berner: Kan man göra politik på ett annorlunda sätt?

Uppståndelsen kring Anne Berners kommande sorti från den politiska arenan beskriver den offentliga, politiska allmändiskussionen i Finland. Idag handlar det nästan lika mycket om sidospår och oväsentligheter som egentligt innehåll och innehållet hamnar lätt i bakgrunden då uppståndelsen är där. Man kan väl småningom börja säga att den politiska arenan har blivit mediamässigt allt hetsigare för varje regeringsår som går. Om vi nu tänker tillbaka på Vanhanens brädhögar, Alexander Stubbs shorts, Sipiläs ”regeringskris” och sannfinländarnas tudelning för att nämna några. Visserligen har många stormar varit självförvållade av helt enkelt ovarsamt agerande, ovarsamma uttalanden och klen PR-strategi. Å andra sidan är det förstås bra att politikerna häver ur sig vad de tänker och ämnar, det är bra för öppenheten och väljarnas garanti för vem man röstat på.

I vissa fall har vi väldigt duktiga politiker som utnyttjar ”skandalerna” för att hävda sig själva och samla sympatier från sina egna led. Det fungerar faktiskt bra för dem som är bra på den sortens teater och utspel, om man nu skulle vilja använda sig av den sortens metoder.

Men allt spektakel kring politikerna, sotesoppa och maktkonstruktioner tar samtidigt bort fokus från framtidsbygget som skulle behöva göras. Man vågar inte ens tänka på alla miljoner som plöjts ner i sote- och landskapsreformen, som nu ser ut i att utmynna i en fars just före valet. Tack vare valet gräver de flesta nu ner sig i sina positioner och det är osannolikt att vi ser en utväg i det som nu utspelar sig inom regeringen och mellan regering och opposition.

Anne Berner har råkat ut i blåsväder med media och allmänheten många gånger under sin karriär, t.ex. med utkastet om GPS-boxar i bilarna som skulle räkna ut din skatt eller diverse bolagiseringsvisioner. Det skulle vara frestande att gå med i pajkastningen gentemot enperiodsministern, som uppenbarligen aldrig hade för avsikt att bygga politik dess mera långsiktigt. Ministern har fått både ris och ros för sina nya utspel. Samtidigt, eftersom jag själv suttit med i den trafikpolitiska ministergruppen 2011-2014, så vet jag att nästan inga av Berners utspel har varit så värst nya eller ens egna idéer. Alla dessa alternativ fanns där på ministeriet redan 2011. Det var bara det att den gången fanns det politiker med lite större självbevarelsedrift, eller måhända erfarenhet om mediastormarna, att man i de flesta fall valde att inte gå vidare med den typens förslag.

Så till Anne Berners fördel får man ge en eloge till att hon vågat lyfta fram olika alternativa lösningar för att förbättra Finlands konkurrenskraft, finansiering av trafiklösningar och kommunikation. Det som gått snett för både Sipilä och Berner är den uppenbarliga avsaknaden av erfarenhet eller försök till planering av demokratisk kommunikation med väljare, riksdagen och med massmedia. Lite bättre koordination på PR-sidan hade kunnat rädda många av de goda avsikterna.

Till de sämre sidorna av den obundenhet likt Donald Trump som Anne Berner besitter i politiken, är avsaknaden av behov att lyssna. Det här har varit speciellt problematiskt för Västnyland under den här regeringsperioden. Hangö-Hyvingebanan togs in i planeringen redan under den regering och av den trafikpolitiska ministergrupp där jag satt med. Men den petades i prioriteringen under Sipilä-Berners tid. Sannolikt blev Hangö-Hyvinge-banan ett offer för regionalpolitik, medan man öst in 40 miljoner euro för bara planeringen av Esbo-Salo-järnvägen som kommer att kosta miljarder för några minuters vinning.

Trafikpolitiskt har Västyland varit som en vit fläck för regeringen Sipilä och Berners ministerium. Delegationer har besökt ministern, men det har inte gett resultat eftersom dövörat slagits till.

När jag själv jobbade på inrikesministeriet tog vi emot många delegationer och namninsamlingar. Det var alltid med stor respekt som vi diskuterade med dem som hade jobbat för sin egen region och vi satsade på att lyssna och lära. Som ett exempel kan nämnas de 5000 namn som samlades in för Hangö polisstations framtid. Visst hade det en betydelse också som en regionens politiker att få det stödet i reformarbetet. Och den gången kunde vi bevara stationen.

Bloggniklas

Demokrati och politik är knepigt och den massmediala diskussionen likaså. Men tänk om det skulle gå att göra politik med lite mindre uppståndelse och lite mera långsiktigt, strategiskt grepp, där man kunde lyssna på varandra och försöka förstå varandras utgångspunkter. Det är därför jag vill vara med i politiken, för att jag tror på att det går att bygga framtiden med ett långsiktigt engagemang, över tid, över många perioder.

Standard

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.