Familjepolitik: barnfödartalko eller trygghet för familjerna?

När Finland för ett år sen vaknade till det faktum att födelsetalet fallit till 1,49 från att ännu bara för ett antal år sen varit 1,8 per föräldrar, myntade SDP:s Antti Rinne barnafödartalko som recept på att få fler invånare i Finland. Rinne ångrade senare sitt uttal och bad om ursäkt, vilket han naturligtvis fick förlåtelse för. Men han tangerade samtidigt det brännheta i familjepolitiken som man så lätt gör när man börjar möblera i folks vardag med lagstiftningsverktyg. Jag delar alltså inte Rinnes tankar om lösning på dilemmat.

För vi föräldrar och vuxna Finländare vill nog själva bestämma om hur vi organiserar vårt privatliv och familjeliv. Statens roll i det hela ska vara att göra det möjligt att göra egna val och göra det möjligt att välja. Att tvinga oss in i lagstadgade roller blir lite besvärligt. Enligt den röda socialistiska synen på samhället så är det staten som står för folkets och nationens fortbestånd. Därför passade det i princip ideologiskt bra för den röda ordföranden Rinne att markera på ett förlossningstalko, som synnytystalkoot blir, ordagrant översatt.

Matematiskt och teoretiskt sett borde vi ha över 2,0 barn per föräldrar om vi på sikt ska hålla nationalekonomin i balans och balansera hållbarhetsunderskottet, så i den bemärkelsen får man ge Antti Rinne rätt. Men det finns naturligtvis många andra sätt att nå balans på arbetsmarkanden. Vi har som bäst en viss invandring som påverkar oss positivt på sikt. Ser man på det hela i ett globalt perspektiv är det svårt att motivera varför vi skulle behöva ha höga födelsetal, snarare är det tvärtom. Arbetsmarknaden håller på att globaliseras, och det kommer också Finland till gagn, om vi vågar hålla våra gränser öppna för arbetskraftsinvandring.

Nå, hursomhelst, så vill jag jobba för en möjliggörande familjepolitik. När vi förnyar föräldraledigheterna ska besluten tas hemma vid köksbordet, eftersom alla människors vardag ser olika ut. Jag vill gärna att vi utökar föräldraledighetsmodellen till 6+6+6, men att vi inte tummar på de alternativ som vi har idag, att vi inte minskar på valmöjligheterna, utan ökar dem. Föräldraskap är ett heltidsjobb och det borde finnas mer flexibilitet att växla mellan arbetsliv och familjeliv (och företagarliv också för den delen) över hela barnens uppväxttid. T.ex. i Sverige har man större möjligheter än i Finland att spara familjeledigheter och ta ut bitvis under en längre tid. Det är något vi kunde ta modell av i Finland.

Så ur mitt perspektiv ska staten inte blanda sig i hur familjerna planerar sin vardag. Men vi ska jobba för att vi kan garantera en grundtrygghet, dagis och skola, grundläggande utbildning och högre utbildning. Det ger en bra grund för ett framtidsbygge, en grund som stöder föräldrarna och ger möjlighet till en trygg uppväxt för barnen.

Sedan år 2000 har barnbidragens värde sjunkit med ca 30 %. Det här ville vi kompensera för under senaste regeringperiod och under min tid i regeringsarbetet 2011-2014 fick vi igenom en reform där man införde ett barnskatteavdrag. Enkelt beskrivet var avdraget 100 euro per barn upp till fjärde barnet. I det här fallet kan man ge positiv feedback till Antti Rinne med stab, för med Rinne som finansminister gick det att förhandla om sådana förslag. I övrigt har jag tyckt att det har varit positivt att jobba tillsammans med SDP i regeringsposition. Både Jutta Urpilainen och Antti Rinne och hans specialmedarbetare var bra på samarbete, även om man inte delade alla målsättningar. Och visst fanns det många sakfrågor vi var oense om. Metropolförvaltningen, till exempel, som i princip var en huvudstadsmodell av Centerns landskapsreform. Också i den modellen hade både Väst- och Östnyland blivit utanför beslutsfattandet. Tursamt nog så förföll det förslaget då.

Regeringen Sipilä drog in barnskatteavdraget direkt efter maktskiftet. Det goda är ändå att strukturen för barnskatteavdraget finns kvar. Insamlandet av uppgifterna till skattemyndigheterna var rätt så komplicerat (fast man inte skulle tro det) och när det arbetet är gjort en gång, går avdraget lätt att få tillbaka. Barnskatteavdraget var en bra kompensation till familjerna, vilket man inte borde ha slopat. Jag vill att vi återinför det avdraget lika snabbt som Sipilä, Orpo och Soini avskaffade det.

Bloggniklas
Så det finns mycket man kan göra för familjerna i Finland. Diskussionen blir lätt att handla ganska snävt om att papporna borde stanna mera hemma, medan familjepolitik är så mycket bredare än så. Visst borde vi se över föräldraförmånerna också ur ett jämställdhetsperspektiv och att både männen och kvinnornas arbetsgivare och företag, liksom samhället, bär lika ansvar. Men allra främst är det bästa receptet att skapa så många olika valmöjligheter som det är möjligt, för att olika familjer ska kunna planera sin egen vardag. Och att se till en trygg uppväxt i dagis, skola och en ungdomsutbildning som har tillräckliga resurser för att ge en god start i vuxenlivet.

Standard

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.