Skatteparadisbolag i äldreomsorgen?

Bloggniklas

Under våren har vi skakats av nyheterna om vanvård i äldreomsorgen, som uppdagats på privata anstalter. Det har aktualiserat diskussionen om på vilket sätt och vem som får sköta vård och omsorg. I princip är det inget fel på att privata aktörer, stiftelser och företag vill arbeta för ett gott äldreboende. Med tanke på att vi har allt fler äldre i samhället, så är det helt okej om man själv vill satsa på sitt boende på privata sidan. Det kommer säkert också att finnas fler nischer för småföretag att erbjuda tjänster inom äldrevården direkt till privatpersoner i framtiden. Men det blir knepigt då vi ska köpa tjänster kommunalt från privata bolag som kedje-ägs av internationella investeringsbolag. Ohjälpligen kommer man in på frågan om motiven för dessa bolag.

Nu när sote-planeringen varit igång under många år har dessa bolag också aktiverat sig till den mån att man nästan kan kalla det för en aggressiv etableringsstrategi. Om man upphandlar tjänster till social- och hälsovårdssektorn idag, får vi ofta väldigt många anbud. Problemet är att med dagens upphandlingslag så är det väldigt svårt att mäta vårdens kvalitet i en jämförelse där t.ex. 15 olika bolag ger sitt anbud på basen av ett timpris. Däremot kan man se att de timpris som idag offereras, är ibland så låga att man kan ifrågasätta om man på riktigt kan producera en god tjänst till det priset. Sannolikt har man strävat till att först etablera sig på marknaden under en tid av förändring, och sen när man kommit in på marknaden är det nya sote-området gift med leverantören. Det är då prisen börjar stiga eller också tar man in vinsten på andra tjänster. Man ser säkerligen möjligheter också i det demokratiunderskott som fanns inne i det sote-paketet som tack och lov ändå föll.

Man kan visserligen idag ställa kvalitetskrav i upphandlingen, men eftersom också dessa är numerära, blir det frågan om vilka mätare bolagen lovar i upphandlingen. Sen blir den verkliga utmaningen att följa upp att avtalen verkligen följs och att t.ex. antalet vårdare motsvarar det man lovat. Och där har vi sett att det brister.

Nu när sote-paketet föll borde vi se till att man säkerställer att det finns starka övervakningsmöjligheter på all vård som produceras av vårdjättarna. För oberoende av vem som producerar vården, är det den offentliga sektorn som bär ansvaret. Därför måste övervakningen bli mycket bättre än idag. Och det går inte utan större resursering. Lagstiftningen måste också skärpas på det här området, det behövs tydligare skrivningar som binder dels vårdproducenter och dels hur man genomför uppföljningen av slutna avtal.

Slutligen så borde vi politiker bli bättre på att genomskåda dessa spekulanter som finns där ute och lurar på den offentliga sektorns uppgifter. Det är absolut inte fel att upphandla och köpa tjänster av lokala företag och Finländska företag. Tvärtom borde vi alltid köpa inhemskt först. Men vi borde bli bättre på att inse när bakgrundskrafterna är skatteparadisbolag och i sådana fall bör man stoppa samarbetet.

Ett annat exempel på det här var fallet Caruna. Då man, under ledning av Pekka Haavisto, beredde försäljningen av Fortums ”icke-strategiska” elnät till först ett dotterbolag till Fortum, bedyrades det från alla håll att affären var OK. Det skulle vara bättre om en mindre aktör skötte de mindre näten direkt till konsumenterna. Elöverföringsavgifterna skulle inte nämnvärt höjas, för man skulle i lagstiftningen kunna stipulera om att hålla prisen rimliga. Nå vi ser hur det gick. Ganska snart bytte företaget namn till Caruna och 40 % såldes ut till utländska investerare. Idag betalar alla som är Carunas kunder skyhöga elöverföringspriser. Caruna å sin sida verkar i monopolställning tack vare elenergilagstiftningen. Borde man ha förutsätt detta? Naturligtvis. Nu borde man, om experternas utlåtanden under försäljningen håller streck, kunna komma åt Caruna via lagstiftning.

Samma gällde också Digita OY, som hanterar den mesta digitala radio- och TV-sändningarna i Finland idag. Digita skapades och bolagiserades av YLE:s delar till dess då man övergick till digitala sändningar 2007. Så småningom såldes Digita ut i små bitar, till dess att bolaget idag ägs av utländska investerare. Alla finländska tv- och radiokanaler blev dess kunder i och med att Digita var i monopolställning. Bolaget gjorde 23 % vinst på sitt kapital, vilket är ganska bra ränta. Säger sig självt att monopolställningen är problematisk. Senare åtgärdade man monopolet genom att sälja ut en del av kanalknippena till ett norskt bolag. Bättre? Nåja.

Det finns naturligtvis många exempel på ifrågasatta affärer där man skor sig på offentlig egendom, och när man skriver om sådant här så blir det lätt att man målar upp problem framom lösningar. Det skull ändå vara bra om vi härifrån framåt skulle sätta ner foten varje gång sådana här konstruktioner riskerar uppstå, oberoende om det är frågan om äldreomsorg eller övertagande av verksamhet som egentligen inte har någon konkurrens. Ibland måste man säga nej i politiken.

Det finns många möjligheter att begränsa dessa risker genom lagstiftning och politisk linjedragning.  Min förhoppning är att nästa regering tar sitt ansvar i den här frågan.

Standard

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.