Staten ska inte bestämma över familjerna

37237356_10155716568575687_5791961555562135552_o (1)

Jo, det är ett relevant påstående i valtider. För partiernas ideologier skiljer sig ganska mycket då det gäller familjepolitiken. Frihet att välja står emot en toppstyrd, statlig schablon som vi förväntas passa in i. Beroende på vems linje som vinner.

Med stor sannolikhet kommer nästa regering att satsa på en förnyelse av familjepolitiken, åtminstone om man får tro på valprogrammen. Då kommer partiernas värderingar att styra linjerna om en hurudan familjepolitik vi ska ha. Och vi vet att man ser lite olika på det här, speciellt då vi pratar om familjeledigheter.

Familjeledigheterna, hemvårdsstödet, barndagvården och småbarnspedagogiken kommer säkert att diskuteras. Grundskolan, 2:a och 3:e stadiets utbildning är också i förlängningen familjepolitik. Det slopade barnskatteavdraget och kompensation för barnbidragen är ett annat tema. Här kommer några reflektioner över hur jag ser på de här politikområdena.

Familjeledigheterna

Det är förstås rätt att jobba för mer jämställdhet i familjepolitiken och visst skulle det vara fint att fler pappor kunde ha möjlighet att vara hemma med sina barn när de är små. Verkligheten för väldigt många familjer är ändå den att det på riktigt inte är möjligt att välja vem som väljer att vara hemma med de små; det är oftast den situationen som passar bäst för just din familj som styr. Jag har faktiskt inte träffat på en enda familj som skulle tycka att det vore en bra idé att staten bestämmer vem som ska sköta om barnen då de är små. Därför tycker jag att all familjepolitik ska vara sådan att det tillför nya alternativ och valmöjligheter för familjerna. Man ska kunna fatta besluten om hur man organiserar sitt familjeliv hemma vid köksbordet, och inte på Arkadiabacken i Helsingfors.

Hemvårdsstödet vill ju många politiker dra in just med hänvisning till jämställdhet. Jag förstår argumenten och skulle gärna se på vilket sätt man kunde utveckla familjeflexibiliteten i lagstiftningen mer så att man också kunde undvika den negativa inkomstutvecklingen som familjebildandet statistiskt sett ger för mammorna. Men just nu föreligger inga sådana förslag, och med tvång och indragna förmåner tycker jag heller inte att man ska tvinga föräldrarna ut i arbetslivet för att uppnå en statistisk jämlikhet. Istället borde vi se närmare på hur man i de övriga nordiska länderna lyckats bättre med en flexiblare inställning till familjeledigheter och deltidsjobb som kan vara mycket längre än de tre år vi har i Finland idag.

Barndagvård och utbildning

Centralt för familjerna i Finland är hurudana fungerande tjänster för barnen som kan erbjudas. Här har kommunen det största ansvaret, men lagstiftningsmässigt så kommer frågan om småbarnspedagogik, förskola för femåringar och den subjektiva rätten till dagvård sannolikt upp på agendan. Här vill jag se att man har en familjecentrerad approach som utgår från familjernas behov och inte partiernas ideologi som särskilt på vänsterhåll leder till att staten borde uppfostra barnen. Grundtanken med barndagvård är att möjliggöra föräldrarnas jobb. Men förstås ska dagvården vara god, rolig och meningsfull för barnen som lär sig att vara tillsammans i grupp och hur man umgås med andra människor då man delar vardagen tillsammans.

För våra barn och ungdomar bör vi kunna trygga en god utbildning. De senaste årens reformer i andra- och tredje stadiets utbildningar har haft vissa goda avsikter, men en alltför stor tyngdpunkt har lagts på nedskärningar. Reformerna har utmanat de finlandssvenska utbildningarna alldeles särskilt mycket, eftersom gruppstorlekarna ofta är mindre än de finska och Sipiläs regerings linje har varit att betala för kvantitet framom kvalitet. Nu bör man se över resultaten från reformerna och garantera att vi kan ha en god utbildning både på finska och svenska i Finland.

Kompensation för att barnbidragen sjunkit i värde med 30 %

En vettig familjepolitik stöder familjernas och föräldrarnas möjlighet till att försörja sin familj och skapa flexibla valmöjligheter. Det är faktiskt lite horribelt att veta att familjestöden sjunkit i värde under 2000-talet till den grad, att barnbidragens värde idag är 30 % lägre än i början av 2000-talet. I sparivern har man om vart annat kommit på olika sätt att skära i barnbidragen. Ett förslag (från bl.a. SDP), vilket hittills ännu inte vunnit understöd (tack och lov) har varit att kräva att barnbidragen ska beskattas.

Förra regeringen å sin sida införde förtjänstfullt ett barnskatteavdrag som sedan Orpo, Sipilä och Soini direkt avskaffade. Barnskatteavdraget borde genast återinföras och det är synnerligen enkelt att göra det, eftersom det stora arbetet med att få skatteverkets datasystem att räkna barn i familjen gjordes under regeringen Katainen-Stubb. Det är med andra ord bara att sätta igång systemet igen där. Jag vill inte att vi ska vare sig beskatta eller skära i barnbidragen. Det är förstås populistiskt att lova höjningar, men det jag tycker är rimligt är att man kunde åtminstone frysa nuvarande nivå och knyta bidragen till index, så att de skulle sluta sjunka i värde.

Bloggniklas
Det är mycket man kunde och borde göra för familjerna, föräldrarna och barnen i Finland. Det här var några exempel. Fler utlovas om understödet räcker till den 14.4.

Standard

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.