Ny kostpolicy för Raseborg

pexels-photo-434258.jpeg

I höstas lämnade jag och 15 andra fullmöktigeledamöter in en motion om att uppgöra en kostpolicy för Raseborgs stad. Vi ville utforma ett styrdokument för stadens sätt att hantera maten med målsättningen om att beakta näringsvärden tillsammans med arbetsglädje, smakupplevelse, delaktighet, möjligheter till lokal upphandling och matkultur. Kosthållet i Raseborg serverar varje år över 1,5 miljoner mål mat från 43 kök för våra dagisbarn, skolelever och äldreboenden så hur det ska gå till är inte utan betydelse för en stor del av Raseborgarnas vardag. Du kan läsa hela motionen här. 

Motionen och policyn har utarbetats av tekniska sektorn i Raseborg och resultatet presenterades på fullmäktigemötet 3.6. Det sjusidiga dokumentet sammanfattar på vilket sätt man i Raseborg vill jobba med matfrågor. I policyn poängteras hållbar upphandling, ekonomi, miljösmarta livsmedel, att minska matsvinnet, men också matglädje och gemenskap.

Det ligger ett gott arbete bakom kostpolicyn och som motionsställare vill jag tacka för det synnerligen välformulerade svar som motionen har fått. Resultatet är förutom en beskrivning av matpolitiken i vår stad också av strategisk betydelse: kostpolicyn ska uppdateras en gång per fullmäktigeperiod. Således har vi också lyckats ta steget vidare. Nu har det etablerats ett forum för diskussion om matens och den offentliga måltidens innehåll, vilket vi saknat före det här. Det är också ett sätt att formulera hur man vill ha det då upphandling av livsmedel bereds.

I stadens strategi säger vi att vi vill arbeta för närmat och matkultur i staden Raseborg. I vår motion om kostpolicyn kunde vi också konstatera att vi har både en vilja att satsa på matkultur men också många producenter, mathantverkare, projekt och evenemang som vill göra Raseborg känt för sin matkultur. En ytterligare utveckling av samarbetet mellan den offentliga sektorn, tredje sektorn, företag och producenter kan bygga vidare för den goda maten i Raseborg. Den nya kostpolicyn ger en god grund för det.

Standard

Sammanfattning av valkampanjen 2019

På söndag är det val och ännu återstår några kampanjdagar. Många frågor har engagerat och här kommer några reflektioner på några av de frågor som diskuterats på torgen, i panelerna, i facebook-kommentarer, epost och some-meddelanden som jag fått under kampanjens gång. I allmänhet så har kampanjstämningen varit god bland torgfolk, kampanj-talkoarbetare och kandidater. Generellt sett så har jag fått mest respons på de frågor jag lyft upp i kampanjen: Västnylands och Östnylands framtid, familjerna, trygghet. Men också många andra teman.

Familjerna: ska staten eller föräldrarna bestämma över familjen?

Bloggposten och videoinlägget om familjepolitikenvar den mest lästa bloggen och fick mest engagemang i form av sidvisningar och meddelanden. Här har man i allmänhet hållit med om att det är viktigt med en möjliggörande familjepolitik som tillför alternativ och gör vardagen lättare för föräldrar och familjer. Dagis och utbildning har också ansetts vara viktigt att satsa på. Rent generellt verkar en uppfattning vara att det är väldigt utmanande att planera för familjeliv i dagens Finland och att det behövs en förbättring, men också mer jämlikhet i fördelningen av arbetsgivarkostnaderna som betalas av företagen.

Klimatvalet: räddar elbilen eller skogen klimatet? 

Näst mest engagemang fick bloggen om klimatpolitikoch här kommer några reflektioner utgående från responsen på valfältet.
Utan tvekan har det här valet varit ett klimatval. Men tyvärr så har partierna lite missat i sin kommunikation kring vad man menar kring klimatpolitik, åtminstone om man frågar dem jag pratat med på valfältet. Köttskatt, på riktigt?? Jag kör själv med elbil, vilket har väckt både ris och ros, och väldigt starka åsikter faktiskt. Du kan läsa bloggen här. Kortfattat vill jag se internationellt samarbete i klimatfrågor, klimatkompenserande politik (läs: skogsplantering och hållbart skogsbruk), testande av olika nya teknologier. Det sistnämnda är det jag själv gjort då jag valde att satsa på elbilen. Visst känns det bra att köra utsläppsfritt. Men samtidigt är det viktigt att lyfta fram att elbilen inte är ensam saliggörande: vi måste också kunna vara säkra på att metallerna som bryts för produktionen inhämtas hållbart och att mänskliga rättigheter respekteras i hela produktionskedjan. Det behövs heller inte ett direkt stöd för nyanskaffning av elbilar enligt min mening. Den som idag har råd att köpa en ny elbil behöver inte ett skilt stöd för det. Vi ska inte förbjuda bensin- eller dieselbilar i Finland utan i stället fokusera på att hitta alternativa transportmöjligheter och minska de verkligt stora problemen då det gäller utsläpp, bl.a. kolkraftverk.

Irritation över tomma politiska löften – vi måste föra en politik som skapar förtroende

Det här har varit en genomgående feedback under kampanjen. Å ena sidan har sote-behandlingen och Sipiläs regerings cirkus skapat mycket irritation. Men å andra sidan har valkampanjerna också gjort det. Många jag mött på valfältet säger lite tyst: egentligen är den där Halla-Aho en smart person. Och det här gör mig lite mörkrädd. För de här kommentarerna kommer från de större partiernas avsaknad av förmåga att föra en trovärdig valkampanj som inte består tomma löften. Om Antti Rinne från SDP säger i direkt TV-sändning att hans valkampanjs löften kostar 1-3 miljarder euro och att han vill förvekliga sina målsättningar över tid, så leder det ju direkt till att det man ser är tomma löften. Vad är tyngden i Antti Rinnes löfte om 100 euro högre pension, om han i följande mening säger att han kanske gör det stegvis tills 2030, om det finns pengar? Politikerna ska förstås också tänka framtid och visionärt, men när det gäller valprogram så ska man nog vara väldigt konkret och kunna påvisa vad man ämnar åstadkomma under följande fyra år. Konkret och trovärdigt.

Värdig ålderdom med skatteparadisbolag?

Det här temat har gett flest epost och facebook- meddelanden under kampanjen, men också riktigt arga kommentarer bland människor man mött under valdiskussionerna. Äldreomsorgen är inte bara ett tema som väcker känslor. Det är också i äldreomsorgen som det blir väldigt personligt då egna anhöriga berörs av missförhållanden. Det är klart att vi har många bra exempel också från äldrevården, men tyvärr har jag fått ta del av många personliga vittnesbörd om vad som gått snett och var man varit väldigt ledsen över de situationer som uppstått. Vi behöver å ena sidan tillräckligt med personal så att man orkar göra ett bra jobb i äldrevården. Å andra sidan så behöver vi bättre resurser för övervakning där man använder sig av privata aktörer som jobbar för den offentliga sektorn. Nej, det går inte att kombinera värdig ålderdom med skatteparadisbolag, anses det på valfältet.

Utrikes- och säkerhetspolitik

Ett jätteviktigt politikområde. Jag har själv deltagit i en utrikespolitisk debatt i riksdagens tillbyggnad Pikkuparlamentti under valkampanjen, men i övrigt har det varit otroligt tyst om både utrikes- och säkerhetspolitik-frågor i hela valdebatten tycker jag. Det ter sig lite märkligt. Finland blir EU-ordförandeland nu under sommaren och det innebär att den som bär regeringsansvar kommer att ha en jätteviktig roll i hur Finland profilerar sig i EU. Ändå vet vi nästan ingenting om vad de stora partierna vill driva för politik i EU. När det gäller säkerhetspolitik ska vi snart fatta beslut om stora investeringar. Visst har det betydelse då vilken syn man har på försvarspolitiken. Å andra sidan har vi annan slags utomfinländsk påverkan på vårt område hela tiden. Airiston Helmi borde väl ha fått upp ögonen, Kinas inblandning i Tallinn-tunnel-projektet, markköp-politik och extremismen som finns bland oss idag borde ha gjort trygghet, utrikes- och säkerhetspolitik till ett mycket mer diskuterat ämne. Samma gäller förstås biståndspolitiken som Finland ska föra nästa fyra år. Den har också en utrikespolitisk dimension.

Värdegrund bland politikerna

Sist men inte minst har jag fått en del respons som gäller församlings- och kyrkofrågor. Det här förstås eftersom jag själv har varit församlingsaktiv en lång tid. Värdegrunden bland politikerna då det gäller invandrings- och flyktingpolitik, tredje sektorns roll i samhället och överlag respekt för mänskliga rättigheter i Finland och globalt har väckt engagemang. Det är också en viktig diskussion som inte minst är kopplad till vår bistånds- och utrikespolitik. Mänskliga rättigheter och människovärde måste finnas högst på vår agenda då vi jobbar i de internationella forumen.

Bloggniklas
Många teman och lite tid kvar tills riksdagsvalet. Jag hoppas att du kan ge mig ditt förtroende och rösta 254 på söndag. Om du har någon specifik fråga du vill diskutera går det bäst genom att skicka ett meddelande häreller via facebook-sidan. Tack för din tid och kanske vi ses och hörs under de sista kampanjdagarna!

Standard

Politik på 60 sekunder: rösta 254 för våra regioner, för familjerna och trygghet i samhället!

Under valkampanjen sammanfattade jag några av valteman i en femdelad videoserie, 60 sekunder politik. Kolla in valteman på video här. Du kan också gå in på mina riksdagsvalsidor och läs vidare om valteman jag valt att lyfta upp. Jag har jobbat med politik sedan 2005 både lokalt och i regeringsposition så du får en erfaren politisk representant då du röstar på 254 som kan driva våra gemensamma intressen i nästa riksdag. Tveka inte att ta kontakt om du har någon fråga du specifikt vill ha svar på. Du når mig bäst via facebook eller via kontaktformuläret på valhemsidan. Vi ses på valdagen!

60 sekunder politik del 1/5: Hur föra politik som skapar förtroende? 

Läs mer >>>

60 sekunder politik del 2/5: Vem ska bestämma över Västnyland och Östnyland? 

Läs mer >>>

60 sekunder politik del 3/5: Värdig ålderdom med skatteparadisbolag?

Läs mer >>>

60 sekunder politik del 4/5: Ska staten eller föräldrarna bestämma över familjen?

Läs mer >>>

60 sekunder politik del 5/5: Gör din röst hörd för regionerna i Nyland, för familjerna och trygghet i samhället!

Läs mer >>>

Standard

Staten ska inte bestämma över familjerna

37237356_10155716568575687_5791961555562135552_o (1)

Jo, det är ett relevant påstående i valtider. För partiernas ideologier skiljer sig ganska mycket då det gäller familjepolitiken. Frihet att välja står emot en toppstyrd, statlig schablon som vi förväntas passa in i. Beroende på vems linje som vinner.

Med stor sannolikhet kommer nästa regering att satsa på en förnyelse av familjepolitiken, åtminstone om man får tro på valprogrammen. Då kommer partiernas värderingar att styra linjerna om en hurudan familjepolitik vi ska ha. Och vi vet att man ser lite olika på det här, speciellt då vi pratar om familjeledigheter.

Familjeledigheterna, hemvårdsstödet, barndagvården och småbarnspedagogiken kommer säkert att diskuteras. Grundskolan, 2:a och 3:e stadiets utbildning är också i förlängningen familjepolitik. Det slopade barnskatteavdraget och kompensation för barnbidragen är ett annat tema. Här kommer några reflektioner över hur jag ser på de här politikområdena.

Familjeledigheterna

Det är förstås rätt att jobba för mer jämställdhet i familjepolitiken och visst skulle det vara fint att fler pappor kunde ha möjlighet att vara hemma med sina barn när de är små. Verkligheten för väldigt många familjer är ändå den att det på riktigt inte är möjligt att välja vem som väljer att vara hemma med de små; det är oftast den situationen som passar bäst för just din familj som styr. Jag har faktiskt inte träffat på en enda familj som skulle tycka att det vore en bra idé att staten bestämmer vem som ska sköta om barnen då de är små. Därför tycker jag att all familjepolitik ska vara sådan att det tillför nya alternativ och valmöjligheter för familjerna. Man ska kunna fatta besluten om hur man organiserar sitt familjeliv hemma vid köksbordet, och inte på Arkadiabacken i Helsingfors.

Hemvårdsstödet vill ju många politiker dra in just med hänvisning till jämställdhet. Jag förstår argumenten och skulle gärna se på vilket sätt man kunde utveckla familjeflexibiliteten i lagstiftningen mer så att man också kunde undvika den negativa inkomstutvecklingen som familjebildandet statistiskt sett ger för mammorna. Men just nu föreligger inga sådana förslag, och med tvång och indragna förmåner tycker jag heller inte att man ska tvinga föräldrarna ut i arbetslivet för att uppnå en statistisk jämlikhet. Istället borde vi se närmare på hur man i de övriga nordiska länderna lyckats bättre med en flexiblare inställning till familjeledigheter och deltidsjobb som kan vara mycket längre än de tre år vi har i Finland idag.

Barndagvård och utbildning

Centralt för familjerna i Finland är hurudana fungerande tjänster för barnen som kan erbjudas. Här har kommunen det största ansvaret, men lagstiftningsmässigt så kommer frågan om småbarnspedagogik, förskola för femåringar och den subjektiva rätten till dagvård sannolikt upp på agendan. Här vill jag se att man har en familjecentrerad approach som utgår från familjernas behov och inte partiernas ideologi som särskilt på vänsterhåll leder till att staten borde uppfostra barnen. Grundtanken med barndagvård är att möjliggöra föräldrarnas jobb. Men förstås ska dagvården vara god, rolig och meningsfull för barnen som lär sig att vara tillsammans i grupp och hur man umgås med andra människor då man delar vardagen tillsammans.

För våra barn och ungdomar bör vi kunna trygga en god utbildning. De senaste årens reformer i andra- och tredje stadiets utbildningar har haft vissa goda avsikter, men en alltför stor tyngdpunkt har lagts på nedskärningar. Reformerna har utmanat de finlandssvenska utbildningarna alldeles särskilt mycket, eftersom gruppstorlekarna ofta är mindre än de finska och Sipiläs regerings linje har varit att betala för kvantitet framom kvalitet. Nu bör man se över resultaten från reformerna och garantera att vi kan ha en god utbildning både på finska och svenska i Finland.

Kompensation för att barnbidragen sjunkit i värde med 30 %

En vettig familjepolitik stöder familjernas och föräldrarnas möjlighet till att försörja sin familj och skapa flexibla valmöjligheter. Det är faktiskt lite horribelt att veta att familjestöden sjunkit i värde under 2000-talet till den grad, att barnbidragens värde idag är 30 % lägre än i början av 2000-talet. I sparivern har man om vart annat kommit på olika sätt att skära i barnbidragen. Ett förslag (från bl.a. SDP), vilket hittills ännu inte vunnit understöd (tack och lov) har varit att kräva att barnbidragen ska beskattas.

Förra regeringen å sin sida införde förtjänstfullt ett barnskatteavdrag som sedan Orpo, Sipilä och Soini direkt avskaffade. Barnskatteavdraget borde genast återinföras och det är synnerligen enkelt att göra det, eftersom det stora arbetet med att få skatteverkets datasystem att räkna barn i familjen gjordes under regeringen Katainen-Stubb. Det är med andra ord bara att sätta igång systemet igen där. Jag vill inte att vi ska vare sig beskatta eller skära i barnbidragen. Det är förstås populistiskt att lova höjningar, men det jag tycker är rimligt är att man kunde åtminstone frysa nuvarande nivå och knyta bidragen till index, så att de skulle sluta sjunka i värde.

Bloggniklas
Det är mycket man kunde och borde göra för familjerna, föräldrarna och barnen i Finland. Det här var några exempel. Fler utlovas om understödet räcker till den 14.4.

Standard

Skatteparadisbolag i äldreomsorgen?

Bloggniklas

Under våren har vi skakats av nyheterna om vanvård i äldreomsorgen, som uppdagats på privata anstalter. Det har aktualiserat diskussionen om på vilket sätt och vem som får sköta vård och omsorg. I princip är det inget fel på att privata aktörer, stiftelser och företag vill arbeta för ett gott äldreboende. Med tanke på att vi har allt fler äldre i samhället, så är det helt okej om man själv vill satsa på sitt boende på privata sidan. Det kommer säkert också att finnas fler nischer för småföretag att erbjuda tjänster inom äldrevården direkt till privatpersoner i framtiden. Men det blir knepigt då vi ska köpa tjänster kommunalt från privata bolag som kedje-ägs av internationella investeringsbolag. Ohjälpligen kommer man in på frågan om motiven för dessa bolag.

Nu när sote-planeringen varit igång under många år har dessa bolag också aktiverat sig till den mån att man nästan kan kalla det för en aggressiv etableringsstrategi. Om man upphandlar tjänster till social- och hälsovårdssektorn idag, får vi ofta väldigt många anbud. Problemet är att med dagens upphandlingslag så är det väldigt svårt att mäta vårdens kvalitet i en jämförelse där t.ex. 15 olika bolag ger sitt anbud på basen av ett timpris. Däremot kan man se att de timpris som idag offereras, är ibland så låga att man kan ifrågasätta om man på riktigt kan producera en god tjänst till det priset. Sannolikt har man strävat till att först etablera sig på marknaden under en tid av förändring, och sen när man kommit in på marknaden är det nya sote-området gift med leverantören. Det är då prisen börjar stiga eller också tar man in vinsten på andra tjänster. Man ser säkerligen möjligheter också i det demokratiunderskott som fanns inne i det sote-paketet som tack och lov ändå föll.

Man kan visserligen idag ställa kvalitetskrav i upphandlingen, men eftersom också dessa är numerära, blir det frågan om vilka mätare bolagen lovar i upphandlingen. Sen blir den verkliga utmaningen att följa upp att avtalen verkligen följs och att t.ex. antalet vårdare motsvarar det man lovat. Och där har vi sett att det brister.

Nu när sote-paketet föll borde vi se till att man säkerställer att det finns starka övervakningsmöjligheter på all vård som produceras av vårdjättarna. För oberoende av vem som producerar vården, är det den offentliga sektorn som bär ansvaret. Därför måste övervakningen bli mycket bättre än idag. Och det går inte utan större resursering. Lagstiftningen måste också skärpas på det här området, det behövs tydligare skrivningar som binder dels vårdproducenter och dels hur man genomför uppföljningen av slutna avtal.

Slutligen så borde vi politiker bli bättre på att genomskåda dessa spekulanter som finns där ute och lurar på den offentliga sektorns uppgifter. Det är absolut inte fel att upphandla och köpa tjänster av lokala företag och Finländska företag. Tvärtom borde vi alltid köpa inhemskt först. Men vi borde bli bättre på att inse när bakgrundskrafterna är skatteparadisbolag och i sådana fall bör man stoppa samarbetet.

Ett annat exempel på det här var fallet Caruna. Då man, under ledning av Pekka Haavisto, beredde försäljningen av Fortums ”icke-strategiska” elnät till först ett dotterbolag till Fortum, bedyrades det från alla håll att affären var OK. Det skulle vara bättre om en mindre aktör skötte de mindre näten direkt till konsumenterna. Elöverföringsavgifterna skulle inte nämnvärt höjas, för man skulle i lagstiftningen kunna stipulera om att hålla prisen rimliga. Nå vi ser hur det gick. Ganska snart bytte företaget namn till Caruna och 40 % såldes ut till utländska investerare. Idag betalar alla som är Carunas kunder skyhöga elöverföringspriser. Caruna å sin sida verkar i monopolställning tack vare elenergilagstiftningen. Borde man ha förutsätt detta? Naturligtvis. Nu borde man, om experternas utlåtanden under försäljningen håller streck, kunna komma åt Caruna via lagstiftning.

Samma gällde också Digita OY, som hanterar den mesta digitala radio- och TV-sändningarna i Finland idag. Digita skapades och bolagiserades av YLE:s delar till dess då man övergick till digitala sändningar 2007. Så småningom såldes Digita ut i små bitar, till dess att bolaget idag ägs av utländska investerare. Alla finländska tv- och radiokanaler blev dess kunder i och med att Digita var i monopolställning. Bolaget gjorde 23 % vinst på sitt kapital, vilket är ganska bra ränta. Säger sig självt att monopolställningen är problematisk. Senare åtgärdade man monopolet genom att sälja ut en del av kanalknippena till ett norskt bolag. Bättre? Nåja.

Det finns naturligtvis många exempel på ifrågasatta affärer där man skor sig på offentlig egendom, och när man skriver om sådant här så blir det lätt att man målar upp problem framom lösningar. Det skull ändå vara bra om vi härifrån framåt skulle sätta ner foten varje gång sådana här konstruktioner riskerar uppstå, oberoende om det är frågan om äldreomsorg eller övertagande av verksamhet som egentligen inte har någon konkurrens. Ibland måste man säga nej i politiken.

Det finns många möjligheter att begränsa dessa risker genom lagstiftning och politisk linjedragning.  Min förhoppning är att nästa regering tar sitt ansvar i den här frågan.

Standard

Sipiläs avsked fem veckor före val

Det var väntat men ändå oväntat. Att regeringen faller så här kort tid före val är sannolikt en reaktion för dels insikten i att landskaps- och sotereformen inte kommer att hinna imål tills valet och för det andra, att farsen kring beredningen har tärt på centerns understöd till den grad, att något radikalt måste göras. I och för sig gick det fel från början när man kohandlade om valfrihetslag och centerledda landskap, och månne inte väljarna mins även detta mellanspel i Sipiläs, Orpos och Soinis flaggskeppsprojekt.

Läs mer

Standard

Räddar elbilen eller skogen klimatet?

Bland särskilt unga människor är klimatförändringen den fråga som ligger högst på den politiska agendan. Vi är ense om att vi globalt måste bli bättre på att värna om vår miljö och de flesta av oss bryr sig om naturen och vår miljö. Ett hållbart liv på planeten jorden är beroende av att vi tar hand om naturen, miljön och klimatet. Annars kan vi inte leva, äta god och ren mat eller simma i Östersjön för den delen.

I politiken vill jag naturligtvis jobba för en hållbar framtid. Det vill de flesta nu inför valet och många kandidater kommer att gå till val med klimatmålet högt på listan. Jag efterlyser ändå en viss realism i det som nu lovas inför valet och att komma ihåg att det enda sättet vi kan nå klimatmålen är ett trovärdigt internationellt samarbete. Vi kan inte isolera oss i klimatmålen.

Jag kör själv med elbil sedan senaste sommar och är en nöjd elbilsägare. Det känns bra att köra utsläppsfritt och i och med att energin jag köper kommer från vårt västnyländska energibolag och är producerad på ett miljövänligt sätt, känns det bra. Jag bytte till elbil på grund av intresset för teknologin, att pröva på något nytt, att testa ekonomin och förstås som en klimatgärning. Kostnadsmässigt är elbilen konkurrenskraftig att äga. Även om investeringskostnaden är lite högre, så vinner man i lägre brukskostnader.

38894777_10155772961255687_3755033007166062592_o
Läs mer

Standard

Familjepolitik: barnfödartalko eller trygghet för familjerna?

När Finland för ett år sen vaknade till det faktum att födelsetalet fallit till 1,49 från att ännu bara för ett antal år sen varit 1,8 per föräldrar, myntade SDP:s Antti Rinne barnafödartalko som recept på att få fler invånare i Finland. Rinne ångrade senare sitt uttal och bad om ursäkt, vilket han naturligtvis fick förlåtelse för. Men han tangerade samtidigt det brännheta i familjepolitiken som man så lätt gör när man börjar möblera i folks vardag med lagstiftningsverktyg. Jag delar alltså inte Rinnes tankar om lösning på dilemmat. Läs mer

Standard

Case Anne Berner: Kan man göra politik på ett annorlunda sätt?

Uppståndelsen kring Anne Berners kommande sorti från den politiska arenan beskriver den offentliga, politiska allmändiskussionen i Finland. Idag handlar det nästan lika mycket om sidospår och oväsentligheter som egentligt innehåll och innehållet hamnar lätt i bakgrunden då uppståndelsen är där. Man kan väl småningom börja säga att den politiska arenan har blivit mediamässigt allt hetsigare för varje regeringsår som går. Om vi nu tänker tillbaka på Vanhanens brädhögar, Alexander Stubbs shorts, Sipiläs ”regeringskris” och sannfinländarnas tudelning för att nämna några. Visserligen har många stormar varit självförvållade av helt enkelt ovarsamt agerande, ovarsamma uttalanden och klen PR-strategi. Å andra sidan är det förstås bra att politikerna häver ur sig vad de tänker och ämnar, det är bra för öppenheten och väljarnas garanti för vem man röstat på.

I vissa fall har vi väldigt duktiga politiker som utnyttjar ”skandalerna” för att hävda sig själva och samla sympatier från sina egna led. Det fungerar faktiskt bra för dem som är bra på den sortens teater och utspel, om man nu skulle vilja använda sig av den sortens metoder.

Men allt spektakel kring politikerna, sotesoppa och maktkonstruktioner tar samtidigt bort fokus från framtidsbygget som skulle behöva göras. Man vågar inte ens tänka på alla miljoner som plöjts ner i sote- och landskapsreformen, som nu ser ut i att utmynna i en fars just före valet. Tack vare valet gräver de flesta nu ner sig i sina positioner och det är osannolikt att vi ser en utväg i det som nu utspelar sig inom regeringen och mellan regering och opposition.

Anne Berner har råkat ut i blåsväder med media och allmänheten många gånger under sin karriär, t.ex. med utkastet om GPS-boxar i bilarna som skulle räkna ut din skatt eller diverse bolagiseringsvisioner. Det skulle vara frestande att gå med i pajkastningen gentemot enperiodsministern, som uppenbarligen aldrig hade för avsikt att bygga politik dess mera långsiktigt. Ministern har fått både ris och ros för sina nya utspel. Samtidigt, eftersom jag själv suttit med i den trafikpolitiska ministergruppen 2011-2014, så vet jag att nästan inga av Berners utspel har varit så värst nya eller ens egna idéer. Alla dessa alternativ fanns där på ministeriet redan 2011. Det var bara det att den gången fanns det politiker med lite större självbevarelsedrift, eller måhända erfarenhet om mediastormarna, att man i de flesta fall valde att inte gå vidare med den typens förslag.

Så till Anne Berners fördel får man ge en eloge till att hon vågat lyfta fram olika alternativa lösningar för att förbättra Finlands konkurrenskraft, finansiering av trafiklösningar och kommunikation. Det som gått snett för både Sipilä och Berner är den uppenbarliga avsaknaden av erfarenhet eller försök till planering av demokratisk kommunikation med väljare, riksdagen och med massmedia. Lite bättre koordination på PR-sidan hade kunnat rädda många av de goda avsikterna.

Till de sämre sidorna av den obundenhet likt Donald Trump som Anne Berner besitter i politiken, är avsaknaden av behov att lyssna. Det här har varit speciellt problematiskt för Västnyland under den här regeringsperioden. Hangö-Hyvingebanan togs in i planeringen redan under den regering och av den trafikpolitiska ministergrupp där jag satt med. Men den petades i prioriteringen under Sipilä-Berners tid. Sannolikt blev Hangö-Hyvinge-banan ett offer för regionalpolitik, medan man öst in 40 miljoner euro för bara planeringen av Esbo-Salo-järnvägen som kommer att kosta miljarder för några minuters vinning.

Trafikpolitiskt har Västyland varit som en vit fläck för regeringen Sipilä och Berners ministerium. Delegationer har besökt ministern, men det har inte gett resultat eftersom dövörat slagits till.

När jag själv jobbade på inrikesministeriet tog vi emot många delegationer och namninsamlingar. Det var alltid med stor respekt som vi diskuterade med dem som hade jobbat för sin egen region och vi satsade på att lyssna och lära. Som ett exempel kan nämnas de 5000 namn som samlades in för Hangö polisstations framtid. Visst hade det en betydelse också som en regionens politiker att få det stödet i reformarbetet. Och den gången kunde vi bevara stationen.

Bloggniklas

Demokrati och politik är knepigt och den massmediala diskussionen likaså. Men tänk om det skulle gå att göra politik med lite mindre uppståndelse och lite mera långsiktigt, strategiskt grepp, där man kunde lyssna på varandra och försöka förstå varandras utgångspunkter. Det är därför jag vill vara med i politiken, för att jag tror på att det går att bygga framtiden med ett långsiktigt engagemang, över tid, över många perioder.

Standard

Riksdagsvalet närmar sig!

Riksdagsvalet närmar sig med stormsteg. För oss alla är det en intressant tid, en tid för möjligheter, en tid där förändring är möjlig. Men det är också en tid för populism och tomma löften. Finlands politiska arena har på de sista åren lidit ganska rejält av att riksdagspolitiken och mediaspektaklet kring politiken ibland mer påminner om en cirkus än om ansvarsfullt beslutsfattande. Därför vill jag ställa upp i det här valet, eftersom det är viktigt att så många som möjligt som vill jobba ansvarsfullt och långsiktig, utan att söka snabba vinster eller politiska poäng i mediarubriker, ställer upp och är med för att utveckla vårt samhälle. Jag har jobbat för familjen, trygghet och starka regioner i Nyland sedan 2005. Det vill jag fortsätta med fortfarande. I varje val har jag strävat efter att förvalta det förtroende jag fått på bästa sätt. På mina riksdagsvalssidor lyfter jag upp några speciellt viktiga frågor i det här valet. Här finns också ett formulär där jag hoppas att du vill skicka in de frågor som du tycker att är viktiga att jobba för i det här valet och i politiken överlag. Kom med du behövs! Tillsammans kan vi vinna valet och jobba för framtiden, för familjerna, för trygghet och för våra regioner i Nyland.

Standard