Kategori: Ministry

Aftonandakt 11.2.2026 på Svenska Yle

Hej och goafton, ikväll är det jag Niklas Andersson som bor i Ekenäs som håller aftonandakt för dig. 

Har du nångång bett aftonbön när du var liten? “Gud som haver barnen kär. Se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.” Det där var en sån där kvällsrutin där man fick lite uppmärksamhet av en vuxen och en stund där det blev en trygghetskänsla innan natten kom. 

Det är en bön som man bett i generationer i finlandssvenska hem, som följt med när barnen blivit vuxna och fått egna barn. 

Men nu har på många sätt den traditionen brutits. Ganska få barn får idag med sig den här traditionen, den här trygghetsrutinen inför kvällen som kommer. Varför det?

Vi har gått igenom en tid där det inte har varit trendigt att visa sin tro. Trenden att tron skulle tas bort från det offentliga och förvisas till det privata. Kanske har det varit nån form av uppror mot den gamla tidens sätt att tro, där religionen ibland haft någon form av maktposition. Eller också är det nånting i postmodernismens tidevarv och individualismen, jag vet inte. 

Eller, så är det bara en följd av ett ofantligt välstånd som byggt upp en känsla av att människan kan klara det mesta i egen kraft, framgång och med egna medel. Själv!

Jag tror det handlar lite om hur vi tänker och vad vi sätter i centrum av våra liv. På ett sätt kan man tänka sig att människan ska vara i centrum. Människan och människovärdet är på många sätt skapelsens krona och människan fick uppgiften att förvalta skapelsen. På så sätt är det riktigt människan är i centrum. 

Men när vi istället för människan sätter jaget i centrum, det är då som vi är ute på svag is. Det är när vi flyttar ut skaparen och skapelsen från centrum och istället sätter dit jaget, våra egna resurser, pengar och framgång och tänker att: det här ska ge oss frid och lycka, det är då som problemen börjar.  Det visar sig gång på gång att många som nått oerhörda framgångar och ser tillbaka på sina liv, så ångrar man sig att man inte fokuserat på det viktigaste. Eller också ändrar man sin livsstil för att fokusera på det som är det allra viktigaste.

”För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” Så säger Jesus i Matteus 16:26. Vad hjälper det en människa att vinna hela världen, om vi förlorar det viktigaste? 

Jag tror ändå att trenden håller på att vända. När vår tillvaro har skakats av en osäkerhet som den här generationen aldrig förr har upplevt, har tilltron till vad vi själva kan åstadkomma också skakats om. Vi förstår våra begränsningar. Och så börjar man söka efter det som är större än jag själv. Det måste finnas nånting mer, någonting större än jag själv. Vem och vad kan det vara? 

Vi kan ha olika tankar om skapelsen, tillvaron och evigheten, men ett är vi ganska eniga om i mänskligheten: världen som vi känner den har haft en början. Vetenskapen kan hjälpa oss med frågan om hur det gick till, men kan inte svara på frågan varför. Det är bara skaparen som vet varför skapelsen och världen kom till. Krukmakaren vet varför krukan är gjord.

Jesaja skriver i 29:16 ”Är leran jämställd med krukmakaren? Skall verket säga om mästaren: »Han har inte gjort mig«? Skall det som formats av lera säga om honom som formade det: »Han kan ingenting«?”

Idag är många unga nyfikna på Gud och vad Jesus har gjort för dem. De är många som inte har hört så mycket om Jesus som vill ta reda på. Vad står det i Bibeln? Vem var Jesus? Vad gjorde han? Är det sant att han funnits? Hur gör man när man ber?

Det gör inte nånting att traditionen inte alla gånger har gått vidare nu på samma sätt som förr. Idag kan vi söka Gud på nya sätt. Densamma Gud möter unga och gamla, ger hopp och tro på framtiden, tröst och trygghet på samma sätt som i vår aftonbön vi kanske bad som barn. Och om du aldrig skulle ha bett förr, då kan den här stunden bli den första.

Låt oss be tillsammans.

Gud som haver barnen kär. 

Se till mig som liten är. 

Vart jag mig i världen vänder

Står min lycka i Guds händer. 

Lyckan kommer lyckan går,

Du förbliver fader vår. 

Tack för den här dagen. 

Amen. 

Psalm 890 – Du vet väl om att du är värdefull

Predikan i Petruskyrkan 18.1.2026

Vi läser ur Joh. 4:5–26

Jesus kom till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen.

En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: ”Ge mig något att dricka.” Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: ”Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.” (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: ”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.” Kvinnan sade: ”Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?” Jesus svarade: ”Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.” Kvinnan sade till honom: ”Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.”

Jesus sade: ”Gå och hämta din man.” Kvinnan svarade: ”Jag har ingen man.” Jesus sade: ”Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.” Kvinnan sade: ”Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” Jesus svarade: ”Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.” Kvinnan sade: ”Jag vet att Messias kommer” (alltså den Smorde) ”och när han kommer skall han låta oss veta allt.” Jesus sade till henne: ”Det är jag, den som talar till dig.”

Så lyder det heliga evangeliet.

Den här berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn, eller egentligen vid Jakobs brunn kanske man borde säga, är en berättelse om en kvinna som möter Jesus. Det är en berättelse med väldigt många dimensioner och nyanser, men jag vill idag försöka belysa tre perspektiv på berättelsen. 

Det första perspektivet är den personliga: Mötet med Jesus

Kvinnan kommer till brunnen för att hämta vatten och där finns Jesus och väntar på henne. Jesus inleder ett samtal med henne. Det här är ovanligt på två sätt: för det första så borde kanske inte en man tala med en främmande kvinna. För det andra, nånting som också kvinnan påtalar, borde inte en judisk man tala med en Samarit. 

Men det här att mötas vid en brunn mitt på dagen är inte en unik händelse i Bibeln. 

Moses möter sin blivande fru Sippora, den midjanitiske prästen Jetros dotter, vid en brunn. Abrahams tjänare hittar en fru till Isak, Rebecka vid en brunn. Jakob möter Rakel vid en brunn. 

Nu möter Jesus en Samarisk kvinna vid en brunn och ber om vatten. Bibliskt sätt är det en laddad situation. Man kan förvänta sig att nånting ska hända. 

Jesus ser uppenbarligen genom henne, att det finns en längtan i henne och att hon befinner sig i en svår situation. Jesus låter henne förstå: om du bara visste vad Gud har att ge och vem det är som talar till dig, han kan ge dig levande vatten, en källa till evigt liv. Det här väcker ett intresse hos henne. Hon förstår att det finns en möjlighet till någonting nytt och hon anar redan att detta är inte någon vanlig man. 

Ge mig av det vattnet ber hon, och Jesus säger: hämta din man. Då kommer det svåra fram i hennes liv. “Jag har ingen man”. Ordet som används här är grekiskans an-ayr ἀνήρ som betyder at man är gift, så vi kan förstå att man talar om makar här. Jesus använder samma ord när han säger fem män har du haft, och den du bor med är inte din man. 

Om vi stannar upp här en stund så hör man ju ofta tolkningar om att detta skulle handla om en syndig kvinna nu. Fem äktenskap i kras och den sjätte på gång. 

Men här vill jag poängtera att jag tror inte poängen är att peka ut och blottlägga en synd. Nu är dom ju på tuman hand, ensamma, så man kan ha ett samtal i förtroende. Jag tror tvärtom att Jesus här vill visa att han ser och känner till hennes svåra situation. 

Tänk om det är så att ja, hon har varit gift fem gånger, men alla hennes män har dött en efter den andra. Vi vet inte vilka situationer kan ha legat bakom. Sjukdom, våld, tvingas ut i krig, kanske hon blivit bortgift till gamla män som förbarmat sig över henne och dom har dött av ålderdom, vi vet inte. Kanske mannen som nu sköter om henne är en släkting som förbarmat sig över en änka. Det vet vi inte, men det vi vet är att Jesus ser hennes svåra och utsatta situation. Och det är det som uppenbart också får kvinnan att omvända sig och tro på Jesus. Berättelsen fortsätter, alltså efter vår bibeltext, med att hon lämnar sitt vattenkrus, skyndar in till staden och berättar om mötet med Jesus för alla hon möter. Jesus stannar i staden i två dagar och många kommer till tro på honom. Kvinnan har kallats den första missionären, det är hon som öppnar vägen för Jesus i staden.

Jag tror inte hon sprang in i staden och berättade för alla: han visste allt om min synd. Ordet säger att “han sa till mig allt jag gjort” men jag tror det mera handlar om att “Jesus visste min situation”  “Han visste vad jag gått igenom”. Varför tror jag det? Jag tänker mig att Sykar var inte en stor stad. Om nån varit gift fem gånger så var det knappast en hemlighet. Att man lyssnade på henne visar att hon måste ha varit respekterad i sitt samhälle. Därför var det extra ordinära att det hade varit ett speciellt möte som gjorde att flera ville höra mer om det levande vattnet. Och många kom till tro. 

Ett möte med Jesus kan förändra allt. Han ser vår situation som den är och kan ge oss levande vatten. 

Det andra perspektivet är att detta är en berättelse om två folk, judarna och Samarierna, som Jesus förenar i mötet med kvinnan. Namnet ”Samarien” kommer av namnet på Israels huvudstad (Nordrikets huvudstad), Samaria (Semers område), vilket i sin tur beror på att kung Omri en gång i tiden byggt staden på ett område han köpt av en man som hette Semer (1 Kon 16:24). Bakgrunden är att Israels folk var ett delat rike, i nordriket och sydriket. Samarierna var alltså också ett Israeliskt folk och hade en judisk tro. Senare hade assyrierna intagit landet och fört bort stora delar av folket i exil. Samtidigt hade det tvågsförflyttats nytt folk till området kring Samarien, som gjorde att det kom in många kulturer i området. Sydrikets Juda fördes i sin tur bort av Babylonierna. Och för att göra en lång historia kort, så eskalerade konflikten mellan Judar och Samarier efter att Juda kom tillbaka från exilen i Babylonien. Samarierna ville vara med och bygga upp templet i Jerusalem, men judiska familjer satte stopp för det. Därför blev det senare översteprästen Manasse, som gifte sig med en Samarisk kvinna, som började bygga ett eget tempel på berget Gerisim för Samarierna. Samariernas tro skiljde sig också lite från den judiska, man höll sig till Torah, de fem moseböckerna, men förkastade profeterna. 

Det är det här berget, Gerisim, som kvinnan och Jesus talar om. “Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” varpå Jesus svarar: den tiden ska komma, ja den är redan här, när det inte ska ha nån betydelse var man tillber, utan man ska tillbe Fadern i ande och sanning. 

Ser vi på världen idag så visst håller det på att bli lika delat som nord- och sydriket. Egentligen är det till och med en förenklad bild på vad vi ser i vår värld i dag: det delade riket går inte bara mellan syd och nord, öst och väst, höger eller vänster, konservativt eller liberalt, vegetarianskt eller kött, socker eller salt, ekologiskt eller konventionellt, fattig eller rik, ditt eller mitt, kallt eller varmt, kol eller vind, el eller olja. Vi ser många, många olika sätt som delar oss. 

På samma sätt som kvinnan förundrade sig över hur Jesus kunde be henne, en samarisk kvinna, om vatten, så kan det kännas förundrande för oss idag. Hur kan någon från en helt annan samhällsgrupp ändå visa vänlighet till oss? 

Här tror jag att Jesus exempel är otroligt starkt för oss idag. Det levande vattnet, Jesus, förenar oss. Han överbryggar klyftor och skillnader mellan folk och grupperingar. 

Slutligen det sista perspektivet – vad det kan betyda för oss på ett personligt plan. 

Jag vill ännu gå tillbaka till berget Gerisim – det här berget, och som kvinnan säger “Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.” säger kvinnan. 

“Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna.” svarar Jesus. 

Jag vill fråga mig: vad är det vi tillber idag? På samma sätt som folket, världen, är delad idag inte bara i nord och syd utan på så många sätt, så är också vår tillbedjan delad. Självhjälpen är idag en stor industri och jag frågar mig, är det inte just den frågan som den på många sätt driver. Vilken är den rätta platsen att tillbe? Är det rätt träningsprogram, den rätta kosten, att bära rätt märkeskläder, att bli den du är, att förverkliga dig själv och leva till din fulla potential? Hitta rätt metod, program, certifikat, så blir du lycklig tillslut. I januari går det här på högvarv; nu ska du starta ett nytt och hälsosamt liv, gå på gym och bli smal.

Jesus säger: ni missar målet lite, “ni tillber det ni inte känner till” medan vi judar som tillber i Jerusalem “tillber det vi känner till”, men i slutändan kommer det inte att ha betydelse. Det som har verklig betydelse är att vi gör det tillsammans, i ande och sanning. 

Hänger ni med ännu? Tre poänger. 

Det personliga mötet med Jesus – Jesus kan förändra allt. 

Två delade folk – Jesus kan förena alla folk. 

Det personliga – var har vi vår tillbejdan – Vi ska söka Gud tillsammans i gemenskap, i “ande och sanning”. 

Det, goda vänner, är budskapet från dagens evangelium. 

Det personliga mötet med Jesus – Jesus kan förändra allt. 

Två delade folk – Jesus kan förena alla folk. 

Det personliga – var har vi vår tillbejdan – Vi ska söka Gud tillsammans i gemenskap, i “ande och sanning”. 

Amen. 

Låt oss resa oss och bekänna vår kristna tro. 

Provpredikan inför prästvigningen för domkapitlet 11.12.2026

Hebreerbrevet 10:35-39

Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

Så lyder Herrens ord.

Hebreerbrevet är ett av breven till de tidiga kristna som finns bevarade i Bibeln. Det var före facebook och whatsapptiden, skulle man ha tag på någon så skulle man skicka ett bud på något sätt. Idag är vi vana att information går snabbt framåt, men förr så fick man sända en budbärare, skriva brev eller gå själv och ringa på dörren. 

När man bläddrar lite tillbaka i Hebreerbrevet förstår man några saker om Hebreerna. Man förstår att dom har varit brinnande kristna som offrat mycket för sin tro. Aposteln som skriver till dom och inleder med att motivera det nya förbundet och varför Jesus är större än Mose, Aron och Melkisedek, varför det nya förbundet är det bästa. Man förstår här att där finns en rädsla att dom ska ge upp den kristna tron. 

Men får vi höra att Hebreerna lidit och utstått mycket för sin tro; de har blivit förföljda, förtalade och några har misst sin egendom. Det är uppenbart att tvivel smugit in och istället för att vara frimodiga missionärer, så finns det risk att man börjar dra sig tillbaka. Missmodet har smugit sig in. 

Det är i den här situationen som aposteln skriver till dem, och hela Hebreerbrevet andas uppmuntran och uppmanar till uthållighet. 

Ge inte upp, en ny tid ska komma snart. 

Förra veckan firade vi självständighetsdag i Finland. Vi uppvaktade på hjältegravarna och hela lördagen och det var en dag av att minnas otroliga svårigheter som vårt land och folk gått igenom. Låt mig för en stund återvända till självständighetsdagen. Känns motiverat med tanke på var vi befinner oss idag; att författaren till Vårt Land, Johan Ludvig Runeberg, har ju även undervisat i den här salen när vi är i Borgå. 

Vi står också på en historisk plats när det gäller Finlands självständighet och svårigheter som är kopplat till det. 1809 års lantdag och firandet också i den här salen. Den ryska tiden började med både uppsving, åtminstone för Borgå, i form av självstyre, senare förvandlades det till förtryck. 

Så man kan förstå dom här Hebreerna lite genom vår egen historia. Dom levde under ett stort förtryck och dom var utsatta. 

I Finland började så småningom självständighetens låga brinna. Runeberg och många fler eldade på med fosterländska dikter och toner. 

Runeberg blev lite som vår brevskrivare till Finländarna lite som aposteln skrev till Hebreerna, ge inte upp, snart ska det komma en ny tid. 

Din blomning sluten, än i knopp, skall mogna ur sitt tvång. 

Ge inte upp, snart ska det komma en ny tid.  

Vi behövde vår Runeberg. På samma sätt som Hebreerna behövde sin apostel som skrev till dem. Ge inte upp, det ska snart komma en ny tid. 

Finland fick sin nya tid i självständigheten. Men det kom nya svårigheter: vinterkriget, fortsättningskriget, krigsskadestånd, att bygga upp vårt land. 

Vi har fortsättningsvis behövt apostelns ord: ge inte upp, snart ska det komma en ny tid. 

När vi ser oss omkring i världen är det lätt att fastna på den mörka tid vi lever i just nu. Krig och oroligheter tar upp tiden i nyhetssändningarna. Vi kan egentligen ganska lätt föreställa oss de problem som Hebreerna står inför när vi ser oss omkring i världen. 

Och jag tänker själv att det här budskapet som aposteln skrivet till Hebreerna är så otroligt viktigt idag, otroligt aktuellt idag. 

Ge inte upp. Det ska snart komma en ny tid. Dra dig inte tillbaka! Fridsfursten kommer snart! Då ska du bli rikt belönad för att du har varit uthållig. 

Och det är väl det som advent också handlar om. Att vänta på en ny tid. Att vänta på att Jesus ska födas in vår värld. Hoppet om att Jesus ska komma börjar redan i gamla testamentet. Jesaja skriver om ett barn som ska födas, underbar i råd, fridsfursten, evig fader. 

Profeterna skriver till Israel: ge inte upp, det ska snart komma en ny tid!

Sången som vi sjöng “Bara i dig har min själ sin ro” talar om samma sak som Hebreerbrevets författare vill förmedla. Bara i Gud har vi ro, det räcker att vi tror. Från Gud kommer vårt hopp, han är min frälsning och min borg, jag skall inte vackla. 

För mig så är den här sången något som inger tröst och hopp. Han är min klippa och min borg, min frälsning. 

Men ibland så vill vi ändå vackla, eller hur. Precis som Hebreerna så vacklar vi, fast hur mycket vi än vill vara fasta och starka så kan vi ibland tappa modet. Fast hur mycket vi än vet att vi tror, fast hur mycket vi brinner för vårt uppdrag så kommer det dagar när vi vill vackla, som Hebreerna och vill tappa vårt hopp. 

Och när vi ändå vacklar nån gång, så är det väldigt bra om vi har någon apostel som kan skriva till oss så som aposteln som skriver till Hebreerna. Vi kan tänka, att Hebreerbrevet är riktat också till oss. Men det är också bra om vi har någon helt konkret person som bildligt sett kan skriva till oss: ge inte upp, det kommer en ny tid snart. 

I församlingen kan vi hitta såna apostlar tänker jag mig. Såna som inte drar sig undan, utan som räddar liv. I församlingen kan du hitta budskapet om att du ska inte ge inte upp, för snart kommer det en ny tid. 

Efter advent kommer jul. 

Efter vinter kommer vår. 

Fredens tid kommer efter krig. Ge inte upp, det kommer en ny tid. 

Och för oss som är här idag, för vem kan vi vara en apostel? Känner du någon som behöver ett jukort i år, där det står ge inte upp, det kommer en ny tid?

Ibland behövs det bara ett brev. Som ett brev till Hebreerna. 

Aposteln är ganska skarp i tonen här till Hebreerna. Dra dig inte undan, för då blir du till ingen nytta. Nej, kasta inte bort din frimodighet som det står i den engelska översättningen. Älä heitä pois rohkeuttasi, säger den finska översättningen. 

Ge inte upp, det kommer en ny tid. 

Jag hoppas jag har fått uppmuntra dig så här en torsdag före jul. Advent är väntans tid. En tid att hoppas på att vi snart har en ny tid här. En tid att hoppas på där oro blir frid och att Jesus får födas in i vår värld. Det är nn tid att inte dra sig undan eller att ge upp. 

Ge inte upp, för snart är en ny tid här. 

Var välsignad idag. Amen. 

Predikan 25.10.2025 i Petruskyrkan

Dagens evangelietext kommer ur Mark. 2:1–12

Jesus kom tillbaka till Kafarnaum och det blev känt att han var hemma. Det samlades så mycket folk att inte ens platsen utanför dörren räckte till längre, och han förkunnade ordet för dem. Då kom de dit med en lam som bars av fyra män. Eftersom de inte kunde komma fram till Jesus i trängseln, bröt de upp taket ovanför honom och firade ner bädden med den lame genom öppningen. När Jesus såg deras tro, sade han till den lame: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna.”

Nu satt där några skriftlärda, och de tänkte för sig själva: ”Hur kan han tala så? Han hädar ju. Vem kan förlåta synder utom Gud?” Jesus förstod i sin ande vad de tänkte och sade till dem: ”Hur kan ni tänka så i era hjärtan? Vilket är lättast, att säga till den lame: Dina synder är förlåtna, eller att säga: Stig upp, ta din bädd och gå? Men för att ni skall veta att Människosonen har makt att förlåta synder här på jorden, säger jag dig” – och nu talade han till den lame – ”stig upp, ta din bädd och gå hem.” Och mannen steg upp, tog genast sin bädd och gick ut i allas åsyn, så att de häpnade och prisade Gud och sade: ”Aldrig har vi sett något sådant!”

Så lyder det heliga evangeliet.

Dagens tema är tro och otro – och den här berättelsen i evangelietexten innehåller många delar kopplade till tro och otro. 

Jesus är hemma i Kapernaum. Det blev känt att han var hemma. Jesus var ju hemma från Nasaret, men när han som vuxen Jesus i tjänst kom tillbaka till Nasaret, så vet vi hur det gick till enligt evangeliet. Folk försköt honom och man sa: är inte det där snickarens son? Är inte det där Jesus, Marias och Josefs pojke? Och Jesus sa de välkända orden: ingen är profet i sin hemstad. 

Istället koncentrerade han sin verksamhet till Kapernaum, som ligger ungefär 50 kilometer från Nasaret. I Kapernaum hittade han sina lärjungar och i Kapernaum hände många under och tecken. Nu var Jesus hemma, och det grekiska ordet som används är oikon eller oikos, huset, hemmet, hemma. Från evangelietexterna får man den bilden att Jesus bor hos Petrus, och det är också vad man tror att är fallet. Av evangelietexterna får man bilden av att Petrus bor nära synagogan där Jesus ofta undervisade. 

Så nu var det känt att han var hemma. När Jesus är hemma kan det hända under, och det här vad människorna som förväntade sig. En stor folkmassa samlade sig när dom hörde att Jesus var där. Vid den här tiden hade man hört vad Jesus gjorde, han undervisade men det hände också underliga ting: människor blev botade, synder blev förlåtna. I evangelietexterna så nämns 26 personliga berättelser där en enskild människa blivit botad, 1000-tals då massor blev helade, 4 uppstod från det döda: Jairus dotter, änkan i Nains son, Lasarus och Jesus själv på den tredje dagen. Så det fanns en hög förväntning när de blev känt att Jesus var här. 

Det var säkert det här som de fyra männen hade i åtanke när de sökte upp Jesus. De hade sannolikt höga förväntningar när de sökte upp Jesus. Bibeln berättar inte varför den lame var lam, eller vad de hade för relation till varandra, männen och den lame. 

Men det den berättar om, är deras tro. De hade en stark tro på att när Jesus är hemma, kan man föra människor dit för att botas. 

När dom kommer till platsen är det fullt med människor, men det gick inte att komma in. Berättelsen säger att de gick upp på taket och firade ner sin vän. Och Jesus tar emot dem och replikerar till dem, när han såg deras tro så säger han: dina synder är förlåtna. Han såg deras tro. 

Tro och otro var dagens tema. När vi tänker om tro så kan vi tänka på den som två-delad. Också teologiskt så har man genom tiderna tänkt på tro som två delad. Fides qua creditur – vad man tror på och fides quai creditur – hur man tro. 

När männen firar ner sin vän genom taket så är det ett exempel på hur man tror, fides quai creditur, dom hade en stark tillit till att ett under kan ske. Dom hade hört och kanske sett Jesus tidigare – och nu agerade de. 

Den andra formen av tro, fides qua creditur, vad man tror på är alltså typ den här berättelsen, vi kan med förnuftet läsa Bibeln, och läsa om hur vännerna firar ner sin vän genom taket. Men tilliten som männen visar här, tron i  sitt hjärta att Jesus kan hjälpa, den måste finnas i våra hjärtan, fides quai creditur. 

När berättelsen går vidare så ser Jesus nu på de skriftlärda: de tänker han hädar. De har bara den ena formen av tro. De har läst och studerat skrifterna deras religiösa böcker och vet att ingen utom Gud kan förlåta synder. Deras tro är en form av otro ännu i det här skedet. De har inte den tillit som krävs på att veta att Jesus kan förlåta synder. 

Jesus ser vad de här människorna tänker i sitt hjärta. Männen som firar ner sin kompis till Jesus har en tillit och ett hopp till Jesus, för dom har hört och kanske sett vad som kan ske. De förde sin lame man till Jesus. 

Vilka lama män har vi hemma som vi kan föra till Jesus för att få nytt liv igen?

Men de skriftlärda tvekade. Och Jesus säger: jag ser att ni tvekar här. För att ni ska tro så säger jag “ta din bädd, stig upp och gå” och mannen gör så här. Och då häpnar alla och tror och prisar Gud. Då har dom lätt att tro, när dom ser med sina egna ögon vad som hänt. 

Och jag frågar det igen: vilka lama män har vi hemma, som vi behöver fira ner genom taket till Jesus? Där Jesus är hemma kan under ske. Det vi för till Jesus, kan bli någonting nytt och stort. 

Tro handlar om tillit att vi kan gå till Jesus med våra synder, skam, sjukdom och bördor och förvänta oss att han hjälper oss bära våra bördor. Otro i Bibeln handlar ofta om det att man inte tror fast man ser. 

Observera här att Jesus ser det i sin ande att de tvivlar. Därför demonstrerar Jesus att Människosonen kan bota sjuka. 

För många år sedan hade jag möjligheten se platsen där allt det här hände. Jag hade möjlighet att besöka Kapernaum. Och jag har lite bilder från Kapernaum, så låt oss se hur det ser ut i Kapernaum idag. 

Man kan fysiskt gå till den plats där det här dramat utspelade sig, till Petrus hus, där mannen fick sina synder förlåtna, där de skriftlärda tvivlade, där mannan fick ta sin bädd och stiga upp och gå igen. 

Så för mig var det här ett exempel på båda formerna tro: jag kan läsa den här berättelsen om hur det gick till när Jesus botade den lame mannen i Kapernaum, jag kan förstå den med mitt huvud. Men om jag också fick besöka platsen och känna på hur det kändes, fick kanske tron flytta ner från mitt huvud till mitt hjärta. 

På den här platsen, där Petrus bodde, där Jesus fysiskt var, kunde jag få fira ner min lame man bildligt talat till Jesus, för att min tro på samma sätt fick firas ner från huvudet till mitt hjärta. 

Jag tror att den här berättelsen idag utmanar oss att tänka på: vilka delar i vår tro behöver vi fira ner till Jesus. Vilka lama män är det som vi behöver fira ner till Jesus.

Kanske är det så att vi behöver fyra vänner för att få det gjort. Kanske är det till och med vi själva som behöver bli nerfirade till Jesus. 

I så fall har jag goda nyheter till dig: Jesus säger, dina synder är förlåtna. 

Vad har vi som behöver firas ner till Jesus? 

Vi ska resa oss och bekänna vår kristna tro tillsammans.

Andakt på Lekholmen, hösten 2025

Jag ska idag tala kort för nånting väldigt viktigt – nämligen lagen om sådd och skörd. 

Men jag ska börja med att ta en liten omväg innan vi kommer in till temat. 

Under skriban talade vi mycket om Jesus och vi gick igenom hela Jesus liv i berättelsen om Jesus. När Jesus for upp till himlen och lärjungarna 50 dagar fter påsk, på pingsten, fick ta del av del helige ande fick de mod och kraft att gå ut och berätta om Jesus. På samma sätt som vi berättade berättelsen om Jesus på skriban. 

Tyvärr var det inte alla som blev väldigt inspirerade av att man berättade om Jesus. Till en början gick det bra på många håll och de första kristna tolererades. Men snart började förföljelser. 

En av dem som var en riktigt ivrig förföljare var Saulus, han var en farise, som var ett av de mest lagiska judiska partierna. Det fanns många sådana partier inom de judiska lärda, sadduceer, esseer och fariseer var några grupperingar. 

Saulus började förfölja de första kristna som talade om Jesus. Vi kan läsa om det i apostlagärningarna, som är nästa bok efter evangelierna i Bibeln. En dag fick Saulus höra att det fanns kristna i Damaskus som idag ligger i Syrien, en god bit från Jerusalem. 500 km, om man kollar på Google maps. Men han beslöt sig för att vandra dit och ta reda på vad man kunde göra åt det. 

På vägen till Damaskus mötte ändå Saulus Jesus. Det står om det här i apostlagärningarna; på vägen till Damaskus kommer ett starkt ljus över honom och han hör en röst: Saul, Saul varför förföljer du mig? Det är Jesus röst och Saulus blir radikalt omvänd när han förstår att Jesus är verklig och han får möta honom. Saulus blir tillfälligt blind av ljuset, men när han åtefår sin syn så omvänder han sig och istället för att förfölja Jesus efterföljare så ansluter han sig till dem. Han tar ett nytt namn och blir Paulus. Paulus blir nu en viktig missionär och apostel och vi känner till Paulus främst för att 13 av hans brev finns bevarade i Bibeln. Paulus blir en fadersgestalt för de många små församlingar som växer fram i mellanöstern, i Korint, Filippi, Galatien, i Rom osv. 

Paulus skriver till församlingarna och ger råd om olika saker, och vi kan ännu lära oss väldigt mycket av att studera vad Paulus skrev till församlingarna. Ikväll vill jag lyfta fram en viktig sak som Paulus skrev till de nya församlingarna. 

Så här skriver han i Galaterbrevet 6:7–9:

”Bedra er inte, Gud lurar man inte: vad människan sår, det skall hon också skörda. Den som sår i sitt kött skall från köttet skörda undergång, men den som sår i Anden skall från Anden skörda evigt liv. Låt oss inte tröttna på att göra gott, ty när tiden är inne får vi skörda, om vi inte ger upp.

Vad människan sår, det skall hon också skörda. 

Det här är känt som lagen om sådd och skörd. Det står om sådd och skörd på många ställen i Bibeln, både i gamla testamentet och Jesus berättar också en liknelse om såningsmannen, som sår i god jord eller i dålig jord. 

Det du sår, det får du skörda. 

Det här är en väldigt viktig princip i livet överlag. För vad sår vi? 

När du odlar i en trädgård så är det ju så. Sätter du potatis, så får du på sommaren nypotatis och till hösten stora bumlingar som du kan laga ugnspotatis av. Du får många potatisar att sätta  din källare. Potatisen är ett bra exempel, för finländarna har klarat många kalla vintrar tack vare potatisen. Vad vi sådde på våren, fick vi skörda på hösten.

Lagen om sådd och skörd är på samma sätt som Newtons lagar i fysik så som en naturlag. 

Sår du, så får du skörda. 

Sår du potatis så sannolikt får du skörda potatis. 

Sår du vete, får du sannolikt skörda vete.

Sår du nässlor, ja då blir det sannolikt inte potatis. 

I finansvärlden har man lätt att relatera till det här. Köp indexfonder nu för 10 euro i månaden, så får du skörda 20 år senare när fonderna växt med 100%. 

Sår du ingenting, så blir det ingenting att skörda heller. 

Det är därför jag tänker att det är så viktigt att tänka på vad vi sår in i vårt eget liv, och andras liv.

När jag står här nu och berättar om Jesus, när vi ber för varandra, när vi är vänliga mot varandra, när vi odlar goda relationer, ja då tänker jag att vi sår in sådant som kan växa och ge skörd. 

Så vad sår du in i ditt liv och vad sår du in i dina vänners liv? 

Låt oss säga att vi sår in vänlighet. Genom att bemöta varandra med vänlighet, så sprider sig det vänliga atmosfären vidare. Den växer. Vi får skörda vänlighet. 

Bemöt varandra med glädje och kärlek, för det kommer att växa och mogna till skörd; den som sår glädje och kärlek, får skörda glädje och kärlek. 

Naturligtvis fungerar det här omvänt också, men kanske vi lämnar de exemplen. Om ni tänker er ett ovänligt ord, så blir det nog svårara att tänka glada tankar om man får höra ett ovänligt ord. 

Men på samma sätt fungerar det i ditt eget liv: på vilket sätt talar du till dig själv i ditt sinne? Det är så lätt att man är hård och anklagande med sig själv. Vad sår du i dig själv? Jag skulle rekommendera att du talar vänligt också till dig själv. Om vi tänker på Jesus dubbla kärleksbud som slutar med att du ska älska din nästa som dig själv. Så märker vi här att vi behöver en sund kärlek till dig själv, för att kunna älska andra. 

Så in goda tankar i ditt eget liv. 

I 2 Kor 9:6 skriver Paulus– ”Den som sår sparsamt får skörda sparsamt, och den som sår rikligt får skörda rikligt.

Låt oss be tillsammans.

Amen.

Varför behövde en allsmäktig Gud sju dagar för att skapa världen? Om han är allsmäktig kunde det väl ha varit klart på en gång. Men så berättar inte skapelseberättelsen. Den visar i stället hur Gud skapar steg för steg. Först ljuset, sedan himmel och hav, och småningom växter, djur – och till sist oss människor.

Kanske kan vi se det som en bild av hur Gud också skapar nytt i våra egna liv. Först trevar vi i mörkret. Sedan börjar konturerna ta form. Till sist står något nytt klart framför oss.

Och när allt var färdigt vilade Gud. Inte för att han behövde det – utan för att vila är en del av själva skapelsen. Att stanna upp, se vad som blivit, och låta det bära frukt.

Den här hösten har jag fått göra min prästpraktik i Petrus församling. Efter sju år som företagsledare och senare vuxenstuderande har det varit välsignat att få kliva in i ett nytt sammanhang. Jag har fått möta människor på konfirmandläger, i vardagen, på äldreboende, vid dop och gudstjänster, i både glädje och sorg. Tjäna för hopp och frid, för ny inspiration och för evighetsperspektiv.

För mig har den här tiden varit både arbete och vila: ett rum för reflektion efter många år i businessvärlden, och samtidigt en tid rik på mänskliga möten som öppnat nya perspektiv på världen och på medmänskligheten.

På samma sätt som bondens åker ibland behöver vila för att ge skörd igen, behöver också vi vår sabbatsrytm. Vi kan hämta ny kraft i skapelseordningens rytm av arbete och bära frukt i nästa säsong, steg för steg.

Niklas Andersson

Teolog i Petrus församling

Kolumn i Kyrkpressen, 2025

Ledare i klubbhus Fontanas tidning och kolumn i tidningen Livet. 

Du har säkert nån gång hört sägas att livet inte är ett hundrameterslopp utan som ett maraton. Tänk långsiktig och hållbart! Det gäller att bygga på en stark och stadig grund för att livet ska utmynna i ett gott resultat på sikt. Arbeta och så idag, så får du skörda. 

Och visst stämmer det. Det du investerar idag, förväntas ge avkastning på sikt. Börjar vi planera för kyrkbygge idag, så kommer vi med större sannolikhet att någon gång se en klar kyrka, än om vi inte inleder planerandet. Det lönar sig sällan att sträva efter snabba vinster.

En kollega gav mig en gång ett gott råd om att vara mån om relationerna då man är på väg uppåt i karriären, för man möter samma människor igen när man är på väg ner. Lagen om sådd och skörd fungerar också i relationer, karriär och arbetsliv. 

Livet är ändå inte en rak linje från punkt A till B där det vi satsar på alltid följs åt av en god skörd som mognar snabbt. Därför blir maratonloppet och lagen om sådd och skörd inte okomplicerad i det verkliga livet. Skörden kan slå fel på grund av nattfrost, regn, om utsädet föll bland stenar och tistlar, eller på grund av att vi själva inte klarade av att odla, vattna, rensa och vårda våra odlingar. En svårare utmaning blir att hitta en balans mellan maratonträning och att vara närvarande i nuet.

Du känner säkert till många livsberättelser där oväntade vändningar har gjort att allting fått en annan inriktning. Sannolikt har du själv fått uppleva att det du planerade och satsade på plötsligt måste omvärderas och en ny riktning måste väljas. Eller kanske till och med planera om livet inför en ny verklighet. Att jobbet som du trodde på försvann, att sjukdom eller olyckor kom som oväntade, objudna gäster. Men också att förälska sig, gifta sig, familjeliv, att få studieplats eller ett jobb på en annan ort kan utmana dig att ändra riktning på ditt liv. 

För mig har utmaningen att balansera livet inte blivit mindre under åren som gått, även om livserfarenheten nu hjälper lite. Tiden på jorden är en gåva som vi ska förvalta väl, tillsammans med våra medvandrare. Därför utmanas vi ständigt av att välja rätt, och framför allt att ta reda på vad det rätta valet är, just idag.